16.8.17

förändringsfruktan

Inom tidens ramar går ingen säker, ingen och inget är immun mot det: förändring. Man tycker att människosläktet borde vant sig vid det här laget, att så är fallet, att förändring sker ständigt och oundvikligt. Dock bävar de flesta vid tanken på det nya, det ovissa och det annorlunda.
Känner plötsligt av det i många av mina relationer. Tidens inverkan på individer, som omformas och utvecklas och blir något mer eller något annat.
Känner också av det efter ett besök i hemtrakterna. Även där har tiden gjort sitt verk. Mycket är sig likt, men smygandes har mycket också blivit olikt. Små har blivit stora, stora har blivit större.
Känner av det i mitt hemland och världstillståndet i stort. Ståendes inför nya utmaningar och i rädsla vänder sig många till fientliga idéer – som ett fattigt försök att förhindra just förändring. Men dess vindar blåser rakt igenom både murar och passkontroller.
Känner till sist också av det i mitt hjärta. Ser min förmåga att sentimentalt grotta in mig i nostalgi och tradition, för att jag så ofta mycket hellre vill röra mig kring det bekvämt bekanta än att omfamna det nya.
Biologin har inte helt fel när den säger att det handlar om att anpassa sig, eller dö. Tack och lov får jag möjlighet att välja.
Till de i min närhet som omformas tänker jag därför försöka utforska och hylla de nya dimensionerna inom dem som växer sig fram, samt justera relationsbanden till samklang.
Med ett öppet sinne vill jag även förhålla mig till mitt hemland. Nyfiket vill jag sträcka fram handen mot den som knackar på porten. För vem är egentligen jag att säga att detta är mer mitt än någon annans.
Tacksam för det som varit men med blicken vänd mot det som ligger framför – så önskar jag vandra genom livet. Lönnen på mitt barndomshems baksida, som jag minns som en stackars malplacerad pinne i rabarberklasen, har vuxit sig till ett praktfullt gyllene träd. Den får påminna mig om mitt valda sinnelag.
Jag får finnas till endast ett kort ögonblick i världens historia, men under mina år får jag bevittna tidens skådespeleri, dansandes fram, rörandes vid allt jag ser. Så talar jag till mig själv när jag säger: istället för att blockera: acceptera – det nya, det ovissa, det annorlunda. Och hjärtat mitt, sörj inte det som svunnit, men fascineras av det som blir till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar