11.1.15

fyra solnedgångar

Är det inte typiskt Gud, att i sitt överflöd, inte bara välsigna mig med den vackraste av solnedgångar över havshorisonten en gång – utan fyra. Att få se solen dala ner över havet var en av punkterna på min ’bucket list’ för denna resa, eftersom jag (som Australiensisk östkust-bo) aldrig sett det i detta land – förrän nu då Gud totalt skämt bort mig.

Det är lite mer än en vecka sedan vi startade vårt lilla äventyr, men oj så mycket längre sedan det känns. Förutom de fyra ljuva solnedgångarna har Gud redan fyllt mitt minnes kappsäck med flertalet guldstunder, så ovärderliga och oförglömliga. Fick smaka på livet där vi satt i vår vän Joels trädgård och delade idéer och skratt en varm eftermiddag. Likaså där vi fick köra lilla bussen ut på stranden, sitta på taket och titta ut över den inbjudande oceanen. Och där ute i ingenstans, där Mitch och jag fick skapa musik tillsammans, trots sällskapet av koskit och flugsvärmar – där kom livslyckan nära inpå.

Vi kallar detta vår bröllopsresa (fast äktenskapsresa troligtvis vore ett mer passande namn) för att vi aldrig hade en och för att vi ville ge varandra av vår närvaro för en tid. Jag har svårt att tro att det finns någon annan på denna planet som jag skulle kunna dela några ynka kvadratmeters rum med, under fem månaders tid, och samtidigt förälska mig mer och mer i människan. Som jag uppskattar allt herr Butler är och denna dyrbara tid vi blivit given av äventyr tillsammans.



Isn’t it typical God, in all His abundance, to not only bless me with the prettiest of sunsets over the oceanic horizon one time – but four. To see the sun sink down over the sea was on my bucket list for this trip, as I’ve never seen it before in this country – until now that God’s completely spoilt me.

It’s a bit over a week since we started our little adventure, but oh how much longer it feels. Apart from the four lovely sunsets God has already filled my memory’s suitcase with multiple golden moments, priceless and unforgettable. Got a sweet taste of life sitting in our friend Joel’s backyard, sharing ideas and laughter a warm afternoon. As well as when we got to drive our little van out on a beach, sit on the roof and look out on the inviting ocean. And out in the middle of nowhere, where Mitch and I got to create music together, despite the company of cow poo and swarms of flies – there we encountered bliss.

We call this our honeymoon (although ‘marriage trip’ possibly would be a more suitable name), because we never had one and because we wanted to give one another of our presence for a time. I find it hard to believe that there’s anybody else on this planet that I’d be able to share only a couple of square metres with, for a period of five months, and at the same time fall more and more in love with that person. How I appreciate everything Mr Butler is, and this valuable time we’ve been given of adventuring together.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar