14.8.14

den allsmäktige och jag

Härom kvällen blåste det så pass att huset vårt nästan gungade. Vinden visslade ihärdigt och det hördes ett knakande och brakande från alla håll. Kombinationen av min lättskrämdhet och allt knall och fall gjorde det onekligen svårt att somna. För första gången kunde vår ombonade lya och min varma bädd inte erbjuda någon särskild trygghet - jag var rädd.

Men så insåg jag i mitt uppjagade tillstånd att min Gud faktiskt är större än stormen - att vindarna svarar till honom. Plötsligt spred sig gudsfruktan genom hela mitt jag och respektfullt bekände jag: så stor är min Gud. I samma stund fann en ny slags trygghet mig, i vissheten om att denne mäktiga skapare och herre är för mig. I uppenbarelsen av att vi är på samma lag, den allsmäktige och jag, hittade jag oväntat en annan sorts vila.

Några dagar senare komponerade jag en visa för att bevara insikten. Så här formulerades orden:

Darrandes somnar jag
till ljudet av ditt andetag
Min litenhet skymtas kan
där din härlighet tågar fram

Stormen tar ett stadigt tag
om min ynkliga verklighet
I din saga bjuds jag med
du - historiens författare

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar