9.6.13

lördagsmorgon


Ur min bruna snyggfula sjuttiotalskopp ångar det kryddiga chai teet.

Och här uppkrupen i min gröna plyschfotölj, efter en aningen själtärande vecka, stannar jag till för att finna lite liv.

Billie Holiday sjunger romantiserande om höst i New York men sin unika röst, och fyller rummet med finstämda förhoppningar.

Här har dock hösten gett plats åt vintern. På de dansande pilträdens dinglande grenar utanför mitt fönster sitter endast ett fåtal trogna sköra gula löv kvar.

Jag konstaterar att vanilj är den bästa doften på jorden i takt med att den söta och varma aromen de fladdrande ljusen ger ifrån sig omsluter mig.

Känner mig plötsligt så omfamnad av Gud.

Jag anar att denna grådaskiga lördagsmorgon innehåller något magiskt. En strimma av härlighet. Ett möte väntar mig.

Det är gott att vara här.

Likt Petrus på berget, vill jag därför bygga en hydda för sonen och hans härlighet, och förbli

Det fördolda. Gud viskar till mig om att vara en Enok. (Första Moseboken 5:24) Inte nödvändigtvis en Mose, David, eller Paulus. Inte nödvändigtvis megafoner och megascener. En inbjudan att vandra med honom, att känna honom. En inbjudan till förtrogen gemenskap. Att älska honom för hans skull och inte min egen.

Tiden trillar framåt och ögonblicket ersätts av ett nytt, inte fullt lika magiskt. Men minnet av det föregående fyller mig med en god fridfull visshet att Gud är mig nära och en längtan att vandra nära honom resten av denna mulna lördag och ända in i evigheten ...på ett sånt där fördolt hängivet förtroget sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar