20.7.11

Vinter vindar

Jag vaknade mitt i natten av en vinterstorm utanför mitt fönster. Det var obehagligt. Och ändå fick det mig att inse att mitt liv behöver stormar och vintrar. Det regniga, blåsiga och omtumlande. Det är nödvändigt … och aningen uppfriskande.

Vinter har alltid klingat negativt i mina öron och jag har aldrig riktigt varit kapabel att romantisera denna tid på året. Vår, höst, sommar – oerhört lätt – jag inspireras och njuter så pass att min själ knappt kan rymma min uppskattning. Men vinter, nej o nej. För ett tag sedan skulle jag ha använt ordet eländigt som en synonym till denna årstid. Troligtvis mest för att mitt känsliga sinne så lätt anpassar sig efter sin omgivning och på så vis inte kan annat än att stämma in med kylan och mörkrets melankoliska melodi.

Men någonting har hänt nu. Jag har börjat se det vackra i vinter, börjat glimta dess skönhet. Kan inte sätta fingret på vad det är, men det är som om jag äntligen inser hur behövligt det vintriga är för min själ. Inte bara för att jag ska kunna uppskatta det somriga och hoppfulla bättre men för att jag i mitt livslunk behöver bli uppvaknad av en storm då och då.

Omtumlande tider, det är okej, ni kan ta ett grepp om mig för numera vet jag att jag kommer att ha växt starkare när ni släpper taget. Vinter, ta mig med storm, för jag är medveten om att oavsett hur obehaglig du väljer att vara kommer jag att välja att uppleva dig som uppfriskande, uppvaknande och nödvändigt utmanande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar